Radioprogrammet Medierna tog upp en mycket intressant diskussion rörande publiceringen av bakgrundsfakta kring brottsmisstänkta. Det konstateras att det aktuella fallet var en svår publicistisk nöt att knäcka och att mediernas ansvariga utgivare gjorde mycket olika val.
I de pressetiska reglerna uppmanas till försiktighet när det gäller publicering av namn och annat som kan göra en identifiering av en person möjlig, eftersom en misstänkt person är oskyldig tills något annat bevisas.
Var försiktig med namn
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.Hade jag varit i beslutande position hade jag nog valt Sydsvenska Dagbladets linje i den här frågan. Tidningens ansvarige utgivare berättar att de har en lång tradition av att vara försiktiga med att publicera uppgifter om religion, etnicitet eller var de misstänkta bor. De väljer att hellre säga för lite än för mycket, och det tycker jag rimmar bra med de pressetiska reglerna. Det är ju faktiskt inte bara namnet som avslöjar vem en person är. På Sydsvenska Dagbladet tar de hänsyn till vad som är relevant, vad de vet om motivbilden och vad som är intressant för läsarna. De lyssnar också till vad åklagare och polis har att säga. Tidigt, innan gripandet, spekulerades det kring om det rörde sig om ett hatbrott. Efter gripandet uppmanade åklagaren dem till att avfärda hatbrottsdelen, eftersom det inte kunde uteslutas men det samtidigt inte fanns något som pekade på att det var det. Det blev då naturligt för tidningen att inte ge sig in i resonemang om moralfrågor eller skriva särskilt mycket om de gripnas religion.
Aftonbladets ansvarige utgivare tar i radioprogrammet upp något mycket intressant. På frågan om han tror att all fakta som släpps på olika bloggar och nätforum pressar medierna att publicera mer uppgifter, svarar han att media inte längre har monopol på offentligheten. Det är på gott och ont, menar han. Positivt är att medierna blir granskade på ett helt nytt sätt. Problemet är att även om tidningarna inte publicerat namn och bild på en misstänkt, finns det andra som publicerar namn och andra avslöjande fakta på nätet, och det tar en och en halv minut för den nyfikne att ta reda på det. Det går emot den publicistiska ryggmärgen och blir väldigt konstigt, anser han. Samtidigt anser han att det är dumt att skapa för mycket hysch-hysch kring saker och ting genom att vänta på att ett nyhetsskede ska klarna innan bakgrundsfakta om en misstänkt publiceras. Han anser att det skapar en falsk bild av gärningsmannen och att nyhetsarbete inte handlar om att vänta utan att berätta när nyheterna kommer. Jag vet inte om jag är böjd att hålla med.
Problematiskt när media gör polisens jobb
En annan sida av det hela är när medierna genom sina publiceringar nästan ligger steget före polisens utredningsarbete. När det gäller den misstänkte laserskytten i Malmö för en tid sedan, publicerade kvällstidningarna snabbt både namn och bild på den misstänkte, något som fått mycket kritik från bland annat justitiekanslern, eftersom den publicerade bilden påverkade vittnesuppgifter och kunde ställa till problem vid en eventuell vittneskonfrontation.
De pressetiska reglerna tycker jag talar sitt klara och tydliga språk om namn- och bildpublicering, dock kan uttrycket allmänintresse uppenbarligen tolkas mycket olika. Jag kan förstå om det finns vissa publicistiska frågor som är svårare än andra, men det känns som att främst kvällspressen mer eller mindre struntar i om de försvårar utredningsarbetet så länge de får första tjing på vad som händer och säljer sina lösnummer. Jag tror också att vi har vant oss vid att kunna få veta allt i kvällstidningarna medan vi går till dagstidningarna för att få den mer seriösa, lagom djupgående bilden när något har hänt. Jag tycker också att det är tänkvärt att vissa medier är konsekvent restriktiva när det gäller namnpublicering (SVT Text är ett exempel). Det känns på något sätt som en seriös inställning att exempelvis en " häktad 24-åring" förblir en "24-åring" även när rättegången genomförts och domen har fallit.
Referenser:
http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio
http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31, via sändningsarkivet på P1:s hemsida)
