Blogginlägg D: Elements of Journalism

Allt är inte journalistik på nätet

Att de sociala medierna påverkar journalistiken och mediesamhället i stort, märks på många sätt. De allra flesta tidningars nätupplaga har exempelvis kommentarsfunktioner i anknytning till artiklarna, och få är de nyheter som inte väcker något slags intresse hos läsarna. Diskussionerna går ofta varma om ämnet är känsligt. Och om någon till exempel vunnit ett VM-guld rullar gratulationerna in.

Ofta kan också resultat i omröstningar eller åsikter i debattforum som finns på tidningarnas webbplatser senare bli upphov till artiklar i tidningarna. Allt detta visar att författarna till  "The  Elements of Journalism har rätt i sitt påstående:

"The Internet provides more people with a voice than ever before"

De ser de nya medierna som ett sätt att ge röst åt medborgarna. Genom till exempel bloggar och forum kan folk föra fram sina åsikter och ge ytterligare en dimension åt nyheterna. Kanske är det ett sätt att skapa demokrati?, är en av ståndpunkterna. Samtidigt manas det till försiktighet. Det är positivt att det skapas delaktighet, men det blir svårare att kontrollera allt som skrivs. Det är fortfarande lika viktigt att granska fakta, menar de.

Wikipedia är ett intressant exempel på användarbaserat innehåll som tas upp här. På Wikipedia kan vem som helst gå in och skriva och ändra och korrigera i artiklar. Jag undrar hur många faktafel som finns bland alla wikipediainlägg? Jag kan definitivt förstå John L. Seigenthaler Sr., som tog bort inlägget om honom, som innehöll mest felaktigheter. Av vissa kritiserades han för att han inte bara gick in och korrigerade felen. Läs här hans version av vad som skedde, i som jag förstår det, en studie av sanningsenlighet kring Wikipedia.

Jag är rädd för att alltför många sätter sin tillit till Wikipedia eftersom den är en av de mest lättillgängliga informationskällorna som finns på nätet. Jag är glad över att Wikipedia inte ses som en godkänd källa i universitetsuppsatser. Och min stilla önskan och förhoppning är att källkritik fortfarande är ett viktigt inslag i såväl grundskola som gymnasium, så att framtiden inte blir helt wikipedierad...

Dock skriver författarna att man för den skull inte automatiskt kan se de traditionella medierna och informationskällorna som pålitliga, något som jag helt och hållet håller med om. Återigen, källkritik är alltid viktigt!

Sociala medier kontra "gammelmedier" är ett väldigt intressant ämne, och jag är väldigt glad över att författarna till boken "The Elements of Journalism" tydligt anser att det är skillnad på journalistik och allmänt bloggande och åsikter som skrivs i forum och att de ser det som självklart att efterleva journalistikens krav även i de nya medierna.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva efter att ha läst Gellert Tamas bok De apatiska – om makt, myter och manipulation. Boken är en oerhört djupgående och intressant granskning av asylpolitiken under början av 2000-talet och den behandlar ingående politikernas, sjukvårdens/psykiatrins och mediernas hantering av frågan.

Det första som slår mig är hur lite jag egentligen känt till om asylpolitiken och de apatiska flyktingbarnen, och att jag verkligen inte hängde med i frågans utveckling när den var aktuell.

Gellert Tamas skildrar en rad tragiska utvisningar av svårt sjuka barn. Eller är de verkligen sjuka? Bokens kärna är frågan om huruvida barnen verkligen är sjuka eller utsatta för manipulation av sina föräldrar. 

Det värsta med boken är att allt är sant. Svårt sjuka barn och deras föräldrar har misstänkliggjorts och utvisats till sina hemländer med aldrig infriade löften om vård. I Sverige har svårt sjuka barn nekats vård med motiveringen att föräldrarna, svårt traumatiserade människor, inte är medgörliga och inte gör allt för att deras barn ska bli friska. Regeringens utredare och flera tjänstemän på Migrationsverket har firat avvisningar med skumpa och kommit med mängder av totalt ogrundade påståenden. Migrationsministern har agerat mycket märkligt och flera män med rasistiska åsikter, bland annat anställda inom psykiatrin, har blivit förstahandskällor i utredningar och tillstyrkts en helt sanslös trovärdighet.

Så många katastrofala misstag har begåtts och så många felsteg har tagits att man inte vill tro att det är sant. Jag frågar mig vilka krafter det är som driver människor att agera så totalt empatilöst som många av de inblandade i boken gör, och att totalt förbise barnens bästa? Jag läser och läser och vill inte sluta. Många tankar och frustrerade funderingar passerar under tiden. Det känns också jobbigt att läsa om den helt och hållet tröstlösa kamp som fördes mot den tunga konspirationen.

Makt, myter och manipulation. Undertiteln sammanfattar allt.

Gellert Tamas håller ångan uppe hela vägen. Han utnyttjar offentlighetsprincipen till max och läsaren får väl utmålade bilder av personerna som figurerar i boken. Han tar också upp och kopplar flera viktiga politiska händelser i Sverige till frågan om de apatiska flyktingbarnen. Det blir aldrig tungläst. Utvisningarna som sker och de många personliga öden som skildras bidrar till den ofattbara spänningen. (Jag har förresten inte riktigt bestämt mig för om boken ska klassas som litterär journalistik eller journalistisk litteratur, känns inte så viktigt på något sätt).

I den här upplagan av boken finns en epilog som tar upp vad som hänt efter att boken kom ut 2009. Den lyfter allt ytterligare ett steg.

”Det brast ordentligt i källkritiken och vi lyfte fram ’experter’ som inte borde ha givits expertstatus, anonyma källor som inte borde ha använts och vi var – vilket Tamas via ett gediget grävarbete under flera år lyckats bevisa – inte medvetna om det spel som pågick bakom kulisserna mellan olika myndigheter för att lyfta fram en annan bild av de apatiska barnen.”

Det skriver redaktionschefen för Svenska Dagbladet.

”Socialstyrelsens rapport var både glädjande, men samtidigt lite sorglig. Detta dokument borde ha kommit redan 2005. Kunskapen fanns redan då.”

En barnläkare kommenterade Socialstyrelsens rapport från 2010, i vilken de tog avstånd från manipulationsteorierna.

Det som berör mig mest här är att oavsett hur många av aktörerna (politiker, läkare, tjänstemän och medier) som ångrar sig, erkänner sina fel och beklagar sig nu, ungefär fem år senare, så förändrar det absolut ingenting för de avvisade barnen och deras föräldrar.

Det är tydligt vilken sida Gellert Tamas tar i frågan, men samtidigt är han mycket skicklig på att redovisa motargument och källor, allt är underbyggt på ett mycket imponerande sätt. De apatiska uppfyller alla krav på sanning, källkritik och etik – som jag ser det absolut måste ställas på den här typen av böcker för att de ska vara trovärdiga – åtminstone sett till författarens arbete.

Med den flera sidor långa listan över noter växer bokens status än mer i mina ögon och jag önskar att han hade kunnat skriva den i realtid. För Marianas, Anisas, Kamrans och alla andra drabbades skull.

Blogginlägg B: Etik i medierna

Att publicera eller inte publicera? Det är frågan

Radioprogrammet Medierna tog upp en mycket intressant diskussion rörande publiceringen av bakgrundsfakta kring brottsmisstänkta. Det konstateras att det aktuella fallet var en svår publicistisk nöt att knäcka och att mediernas ansvariga utgivare gjorde mycket olika val.
I de pressetiska reglerna uppmanas till försiktighet när det gäller publicering av namn och annat som kan göra en identifiering av en person möjlig, eftersom en misstänkt person är oskyldig tills något annat bevisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Hade jag varit  i beslutande position hade jag nog valt Sydsvenska Dagbladets linje i den här frågan. Tidningens ansvarige utgivare berättar att de har en lång tradition av att vara försiktiga med att publicera uppgifter om religion, etnicitet eller var de misstänkta bor. De väljer att hellre säga för lite än för mycket, och det tycker jag rimmar  bra med de pressetiska reglerna. Det är ju faktiskt inte bara namnet som avslöjar vem en person är. På Sydsvenska Dagbladet tar de hänsyn till vad som är relevant, vad de vet om motivbilden och vad som är intressant för läsarna. De lyssnar också till vad åklagare och polis har att säga. Tidigt, innan gripandet, spekulerades det kring om det rörde sig om ett hatbrott. Efter gripandet uppmanade åklagaren dem till att avfärda hatbrottsdelen, eftersom det inte kunde uteslutas men det samtidigt inte fanns något som pekade på att det var det. Det blev då naturligt för tidningen att inte ge sig in i resonemang om moralfrågor eller skriva särskilt mycket om de gripnas religion.

Aftonbladets ansvarige utgivare tar i radioprogrammet upp något mycket intressant. På frågan om han tror att all fakta som släpps på olika bloggar och nätforum pressar medierna att publicera mer uppgifter, svarar han att media inte längre har monopol på offentligheten. Det är på gott och ont, menar han. Positivt är att medierna blir granskade på ett helt nytt sätt. Problemet är att även om tidningarna inte publicerat namn och bild på en misstänkt, finns det andra som publicerar namn och andra avslöjande fakta på nätet, och det tar en och en halv minut för den nyfikne att ta reda på det. Det går emot den publicistiska ryggmärgen och blir väldigt konstigt, anser han. Samtidigt anser han att det är dumt att skapa för mycket hysch-hysch kring saker och ting genom att vänta på att ett nyhetsskede ska klarna innan bakgrundsfakta om en misstänkt publiceras. Han anser att det skapar en falsk bild av gärningsmannen och att nyhetsarbete inte handlar om att vänta utan att berätta när nyheterna kommer. Jag vet inte om jag är böjd att hålla med.

Problematiskt när media gör polisens jobb
En annan sida av det hela är när medierna genom sina publiceringar nästan ligger steget före polisens utredningsarbete. När det gäller den misstänkte laserskytten i Malmö för en tid sedan, publicerade kvällstidningarna snabbt både namn och bild på den misstänkte, något som fått mycket kritik från bland annat justitiekanslern, eftersom den publicerade bilden påverkade vittnesuppgifter och kunde ställa till problem vid en eventuell vittneskonfrontation.

De pressetiska reglerna tycker jag talar sitt klara och tydliga språk om namn- och bildpublicering, dock kan uttrycket allmänintresse uppenbarligen tolkas mycket olika. Jag kan förstå om det finns vissa publicistiska frågor som är svårare än andra, men det känns som att främst kvällspressen mer eller mindre struntar i om de försvårar utredningsarbetet så länge de får första tjing på vad som händer och säljer sina lösnummer. Jag tror också att vi har vant oss vid att kunna få veta allt i kvällstidningarna medan vi går till dagstidningarna för att få den mer seriösa, lagom djupgående bilden när något har hänt. Jag tycker också att det är tänkvärt att vissa medier är konsekvent restriktiva när det gäller namnpublicering (SVT Text är ett exempel). Det känns på något sätt som en seriös inställning att exempelvis en " häktad 24-åring" förblir en "24-åring" även när rättegången genomförts och domen har fallit.

Referenser:

http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio

http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31, via sändningsarkivet på P1:s hemsida)

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

I rallyts hjulspår

Att Svenska Rallyt (som numera officiellt går under namnet Rally Sweden) nyligen rullat genom de värmländska skogarna har knappast undgått någon, oavsett intressenivå. De lokala dagstidningarna har bevakat rallyt heltäckande genom  extrabilagor inför evenemanget och en stor mängd artiklar som rörde både själva tävlingen, rallyt som folkfest och säkerhetsfrågor. Två artiklar, båda förstasidesstoff, fångade mitt intresse lite extra.

Klarin slutar som rallychef

Dagen efter att tävlingarna avslutats, måndag 14 februari, läste jag på Nya Wermlands-Tidningens (NWT:s) förstasida samt i en artikel inne i tidningen att rallychefen, Bertil Klarin, slutar efter 25 år. Vad gör detta till en nyhet värd framsidans bästa läge?

Enligt medieforskaren Håkan Hvitfelt ökar sannolikheten för att något ska bli en nyhet, om händelsen är begriplig, viktig och relevant, något som absolut stämmer in på Klarins avgång. Hvitfelt nämner personorientering som en viktig faktor som ökar nyhetsvärdet. Här handlar det om hela rallyorganisationens kanske viktigaste person som lämnar sin post. Att chefen för rallyt slutar efter 25 år är kanske överraskande, men inte så oväntat, då han närmar sig pensionsåldern och faktiskt har hållit igång länge. Det är också en angelägen händelse eftersom han lämnar en ytterst välvårdad och betydelsefull organisation, som sprider en positiv bild av Värmland runtom i hela världen bland motorsportfolk och andra.

Det geografiska avståndet till händelsen har också betydelse, menar Hvitfelt. Och han får stöd av Henk Prakke, som menar att det finns tre faktorer som avgör om något är nyhetsmässigt, avstånd i tid, kultur och rum. Det innebär att en händelse som sker eller precis har skett, som sker i närheten och som handlar om sådant som människor lätt kan relatera till och identifiera sig med, har störst chans att bli en nyhet. Rallyarrangemanget är viktigt för Värmland och värmlänningarna ur till exempel ekonomisk synpunkt genom den ökade turismen under rallyt, och många människor påverkas också i sin vardag av arrangemanget på olika sätt. Att nyheter rör sådant som är nytt och nära, anser forskarna Shoemaker, Chang och Brendlinger, och stämmer alltså även de in i Hvitfelts och Prakkes åsikter.

Klarins avgång är något som utspelar sig under en kort tid men är en del av ett tema (rallyt). Även detta är något som ökar nyhetsvärdet, anser Hvitfelt, och menar med det att en jordbävning har betydligt större nyhetsvärde än en långsamtgående svältkatastrof. Sannolikheten för att en nyhet ska placeras på förstasidan som huvudartikel är också stor om det handlar om elitpersoner, något som får sägas stämmer in på Klarin, vilket därmed kan vara en förklaring till varför rallychefens avgång toppade NWT:s förstasida.

Titta vem som kör!

På söndagen, rallyts sista tävlingsdag, hörde jag i Sveriges Radios rapportering från rallyskogen att norske favoriten Petter Solberg åkt dit för fortkörning (!) under fredagen. På en väg med hastighetsbegränsningen 80 km/h, mellan två tävlingssträckor, uppmättes hans hastighet till 112 km/h. Körkortet rök och Solbergs kartläsare fick ta över ratten på sista sträckan. Jag såg med stor spänning fram emot att få läsa mer om det i tidningen morgonen därpå. Händelsen blev till en notis på NWT:s förstasida måndag 14 februari, och en artikel med bild på sportbilagans förstasida. I Hvitfelts kriterier för vad som blir nyheter finns även olyckor och brott med. Solbergs fortkörning fyller båda kriterierna och händelsen är i högsta grad också viktig och relevant.

Nyheter kan beröra och ha betydelse för människor på olika sätt, menar Hvitfelt, och gör skillnad på relevans (när händelsen är viktig för ett stort antal människor) och vikt (när händelsen har betydelse för mediets publik). För medierna gäller det att fundera över vad publiken vill ha och att hitta en balans mellan viktiga (ofta negativa) nyheter och positiva lätta nyheter. Sensationer med kändisar (personorientering) inblandade är sådant som har högt nyhetsvärde menar Hvitfelt, och således är det inte konstigt att Solbergs fortkörning får stort utrymme. Bilder och avvikelser är annat som har betydelse för nyhetsvärderingen, något som även det bekräftas i det här fallet. Här täcktes halva sportbilagans förstasida av en bild på Solbergs kartläsare, som glad i hågen fick köra sista sträckan i rallyt.

Jag anser att man hade kunnat fundera en gång extra över värderingen av en sådan här händelse. När Solberg fastnade i polisens fartkontroll berättade visserligen NWT om vad som hänt och om påföljden, men med fokus på konsekvenserna det fick för Solbergs fortsatta deltagande i rallyt. Om en annan person av vikt, säg en lokalpolitiker, hade kört över 30 km/h för fort på väg hemifrån till jobbet, kan man anta att det skulle ha värderats som synnerligen negativt av medierna och fått stora svarta rubriker, när en person med stor makt och mycket ansvar bryter så grovt mot lagen och utsätter andra för fara. Visst finns det nyhetsvärde i Petter Solbergs fortkörning, men jag fick en dålig känsla när det mer eller mindre slogs upp som något positivt. Fortkörning är fortkörning oavsett om det är en rallyförare eller någon annan bakom ratten och rallyförarnas roll som förebilder får inte underskattas.

Rally Sweden vanns av finländaren Mikko Hirvonen som körde fortast men inte för fort, och tog sin andra raka seger. Medierallyts segrare blev dock en avgående chef, en skrälltvåa och en fartdåre.

Källor:

Hvitfelt, H. (1989) Nyheterna och Verkligheten. Göteborg: Göteborgs universitet.

Johansson, B. (2004) Journalistikens nyhetsvärderingar I: L.Nord & J.Strömbäck (red.),Medierna och demokratin. Lund: Studentlitteratur.

Första steget

Så har jag blivit med blogg. Tillfälligt åtminstone. Under våren kommer här ett antal inlägg om journalistik och skrivande. Kommentarer mottas gärna! /Sigrid