Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva efter att ha läst Gellert Tamas bok De apatiska – om makt, myter och manipulation. Boken är en oerhört djupgående och intressant granskning av asylpolitiken under början av 2000-talet och den behandlar ingående politikernas, sjukvårdens/psykiatrins och mediernas hantering av frågan.
Det första som slår mig är hur lite jag egentligen känt till om asylpolitiken och de apatiska flyktingbarnen, och att jag verkligen inte hängde med i frågans utveckling när den var aktuell.
Gellert Tamas skildrar en rad tragiska utvisningar av svårt sjuka barn. Eller är de verkligen sjuka? Bokens kärna är frågan om huruvida barnen verkligen är sjuka eller utsatta för manipulation av sina föräldrar.
Det värsta med boken är att allt är sant. Svårt sjuka barn och deras föräldrar har misstänkliggjorts och utvisats till sina hemländer med aldrig infriade löften om vård. I Sverige har svårt sjuka barn nekats vård med motiveringen att föräldrarna, svårt traumatiserade människor, inte är medgörliga och inte gör allt för att deras barn ska bli friska. Regeringens utredare och flera tjänstemän på Migrationsverket har firat avvisningar med skumpa och kommit med mängder av totalt ogrundade påståenden. Migrationsministern har agerat mycket märkligt och flera män med rasistiska åsikter, bland annat anställda inom psykiatrin, har blivit förstahandskällor i utredningar och tillstyrkts en helt sanslös trovärdighet.
Så många katastrofala misstag har begåtts och så många felsteg har tagits att man inte vill tro att det är sant. Jag frågar mig vilka krafter det är som driver människor att agera så totalt empatilöst som många av de inblandade i boken gör, och att totalt förbise barnens bästa? Jag läser och läser och vill inte sluta. Många tankar och frustrerade funderingar passerar under tiden. Det känns också jobbigt att läsa om den helt och hållet tröstlösa kamp som fördes mot den tunga konspirationen.
Makt, myter och manipulation. Undertiteln sammanfattar allt.
Gellert Tamas håller ångan uppe hela vägen. Han utnyttjar offentlighetsprincipen till max och läsaren får väl utmålade bilder av personerna som figurerar i boken. Han tar också upp och kopplar flera viktiga politiska händelser i Sverige till frågan om de apatiska flyktingbarnen. Det blir aldrig tungläst. Utvisningarna som sker och de många personliga öden som skildras bidrar till den ofattbara spänningen. (Jag har förresten inte riktigt bestämt mig för om boken ska klassas som litterär journalistik eller journalistisk litteratur, känns inte så viktigt på något sätt).
I den här upplagan av boken finns en epilog som tar upp vad som hänt efter att boken kom ut 2009. Den lyfter allt ytterligare ett steg.
”Det brast ordentligt i källkritiken och vi lyfte fram ’experter’ som inte borde ha givits expertstatus, anonyma källor som inte borde ha använts och vi var – vilket Tamas via ett gediget grävarbete under flera år lyckats bevisa – inte medvetna om det spel som pågick bakom kulisserna mellan olika myndigheter för att lyfta fram en annan bild av de apatiska barnen.”
Det skriver redaktionschefen för Svenska Dagbladet.
”Socialstyrelsens rapport var både glädjande, men samtidigt lite sorglig. Detta dokument borde ha kommit redan 2005. Kunskapen fanns redan då.”
En barnläkare kommenterade Socialstyrelsens rapport från 2010, i vilken de tog avstånd från manipulationsteorierna.
Det som berör mig mest här är att oavsett hur många av aktörerna (politiker, läkare, tjänstemän och medier) som ångrar sig, erkänner sina fel och beklagar sig nu, ungefär fem år senare, så förändrar det absolut ingenting för de avvisade barnen och deras föräldrar.
Det är tydligt vilken sida Gellert Tamas tar i frågan, men samtidigt är han mycket skicklig på att redovisa motargument och källor, allt är underbyggt på ett mycket imponerande sätt. De apatiska uppfyller alla krav på sanning, källkritik och etik – som jag ser det absolut måste ställas på den här typen av böcker för att de ska vara trovärdiga – åtminstone sett till författarens arbete.
Med den flera sidor långa listan över noter växer bokens status än mer i mina ögon och jag önskar att han hade kunnat skriva den i realtid. För Marianas, Anisas, Kamrans och alla andra drabbades skull.
Hej!
SvaraRaderaJag har inte läst denna bok, men blir sugen. Jag tycker en extremt viktig funktion som vissa reportageböcker har är just deras förmågor att starta debatt, att ge folk kunskap i ett ämne och få dem att diskutera och vilja påverka. Att man som du berättar om denna bok får höra åsikter från många olika vinklar. Man kommer in på djupet i en fråga på ett sätt som annars kanske inte varit möjligt.
Tack för intressant läsning!
Jonna Böhler
Blev nyfiken på din reaktion över boken, och jag kan inte göra annat än att hålla med dig. Frågan om Gellert Tamas skrivit litterär journalistik eller journalistisk litteratur kändes inte heller så relevant att reflektera över för mig med tanke på allt annat häpnadsväckande som tas upp! Personligen tycker jag att boken gå under allmänbildning. Berättelsen om Lasermannen och hur det svenska samhället reagerade, behandlade det i media, liksom de politiska riktningarna som växte fram borde kännas vid av alla! Jag är glad att jag valde Lasermannen av all kurslitteratur, blev också under min läsning förvånad över att jag inte visste mer om detta (även om jag förvisso var fem år när det hände..)
SvaraRaderaBra skrivit och reflekterat tycker jag, om jag inte redan hade läst Lasermannen så hade jag definitivt gjort det efter ditt blogginlägg.
/Ulrika Mohlin
Jag håller med Jonna. Har inte heller läst den här boken men blir sugen efter att ha läst dina reflektioner. Och jag tycker också att det är här som reportageboken har sin främsta styrka: som samhällsgranskare. Mycket på grund av att författaren genom den litterära ansatsen kan gestalta skeenden, gå djupare och på så sätt beröra (och uppröra) läsaren. I bästa fall: skapa motkrafter mot maktmissbruk och andra missförhållanden. Bra analys!
SvaraRadera/ Anders Lundgren